(1 August 1659 - 15 May 1734) was an Italian painter of the late Baroque school of Venice. About the same age as Piazzetta, and an elder contemporary of Tiepolo, he represents a late version of the vigorous and luminous Cortonesque style of grand manner fresco painting. He was born in Belluno, son of Andreana and Livio Ricci. In 1671, he apprenticed to Federico Cerebri of Venice. Others claim Ricci's first master was Sebastiano Mazzoni. In 1678, a youthful indiscretion led to an unwanted pregnancy, and ultimately to a greater scandal, when Ricci was accused of attempting to poison the young pregnant woman to avoid marriage. Imprisoned, he gained release only after intervention of a nobleman, probably a Pisani family member. He married the pregnant mother in 1691, although this was a stormy union. After his arrest, he moved to Bologna, where he domiciled near the Parish of San Michele del Mercato. His painting style there was apparently influenced by Giovanni Gioseffo dal Sole. On 28 September 1682 he was contracted by the "Fraternity of Saint John of Florence" to paint a Decapitation of John the Baptist for their Oratory. On 9 December 1685, the Count of San Segundo near Parma commissioned from Ricci the decoration of the Oratory of the Madonna of the Seraglio, which he completed in collaboration of Ferdinando Galli-Bibiena by October 1687, receiving a compensation of 4,482 Lira.   Related Paintings of Sebastiano Ricci :. | Maria in Gloria mit Erzengel Gabriel und | L'infanzia di Ciro | Opfer fur den Gott Selenos | Gebet Christi am olberg | Die Rettung des Mosesknaben |
Related Artists:
Osman Hamdy Bey
Turkey, born 1842 - died 1910
catalan school
banquet of herod mid-fifteenth century new york, metropolitan museum
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.